Snart på väg!

Nu sitter jag här och skriver bara några dagar innan det är dags att fara till Island igen. Var ner till min lilla goding igår och han stortrivs! Sara har varit, och är, helt underbar som med sina medel fått Neisti tillbaka på banan igen. Utan henne hade det inte varit möjligt för mig att åka. Nu fattas det bara lite jävla anamma i mig på gården så ska nog jag och Neisti lyckas fixa och dona lite när jag kommer hem.

Just det hem..Lite märkligt men jag längtar faktiskt hem redan, fastän jag inte har åkt än. Kanske för att jag varit hemma så länge och inte riktigt haft något att ta för mig. Det har varit så skoj att få träffa alla goa och glada, men var jag hör hemma har jag inte riktigt fått klart för mig än. Att bo och jobba i Härnösand har såklart sina fördelar, men staden är liten och det blir så fruktansvärt påtagligt ibland. Hörde på P3 igår om människor som berättade att de vid vissa tillfällen fått känslan av att vara med på film. Som när det händer något och man tänker "det här händer inte mig". Mycket sånt under ett år gör att det kanske inte är så konstigt att man flyr till utlandet ett tag. Men vad gör man när man kommer tillbaka? Är man stark nog att glömma och gå vidare? Eller rörs allting upp igen så fort man ser ett välbekant ansikte?

Dålig människa!

Jag är verkligen en dålig människa. Kan inte vara tacksam över det fina man har utan ska ständigt kräva annat, räva förändring. Tyvärr har förändringen inte gått till det bättre snarare tvärtom.

Vad ska man göra då för att vara en bra människa. Le, målvikt, målmat, karriärmål..målmålmål!!

Vill skrika rätt ut och göra mig av med den här f*rbannade rastlösheten. Det här är inte jag att sitta på arslet i 5 veckor. Rackarns vad pessimisktisk man kan vara då!!!!!!

Gott Nytt År!

Gårdagen firades hemma med mor och far och trerätters från ICA. Inte för att nedvärdera ICAs nyårsmat. Den var strålande!

Eftersom jag nu börjar få myror i byxorna blev det en del promenader, välbehövliga sådana. Annars lugnt som innan stormen.

Min käre far tullade lite för mycket av vinet och fick väl vid tolvslaget ont i huvudet med följande intag av verktabletter. Min mor kände mer för julmust än champagne, varid familjen Sjödin skålade i vatten. Och som pricken över i:et, nåra sekunder tidigare än resten av Sveriges befolkning på Skansen. Vad vore livet utan TV?

Det är som om det vore igår

Det är precis som om det vore igår att komma tillbaka till jobbet där jag numera är behovsanställd. Efter ett telefonsamtal tidigt i morse bar det iväg till de gamla välkända lokalerna och kollegerna. När man väl har kommit in i svängen är det som om mina 4 månader på Island aldrig ägt rum. Det enda som påminner är allas frågor om hur det har varit.

Och visst har det varit bra. Mer än bra. Jag har lärt mig otroligt mycket. Sådant som det skulle ta så lång tid att lära sig här hemma i Sverige. Och vad kan vara bättre än att åka till islandshästens eget land för att lära sig mer om rasen?

Att komma hem kan också röra upp det förflutna en del, sådant som man vill komma ihåg och också sådant man helst vill glömma för alltid.

Känslan av att inte höra hemma någonstans antar jag att alla känner någon gång i livet. Att bo i en kappsäck spelar på den känslan med mer än bara uttrycket. Jag är dock en av de lyckligt lottade som har mor och far att alltid kunna komma hem till oavsett. Men ibland önskar man också, eller snarare saknar, någon att dela livet med. Dela alla upplevelser med. Trots att vänner alltid finns med i alla fall ett lyssnande öra, så kan man ju sakna den andra hälften.

Var är du någonstans?

Hemma igen!

Det var då attans vad svårt det var att hålla löften. Nu har jag åkt och kommit hem..men ska åka igen. Island är det mest inressanta land jag besökt. Vulkaner, heta källor och såklart tonvis med hästar. Jag har så mycket att berätta vilket alla mina nära har fått erfara och julefriden deras har blivit till sår i öronen.



Men efter en tid hemma i mammas och pappas omvårdnad börjar man längta bort igen. Och vad är det egentligen som håller en kvar? Min lilla skrutthäst såklart, men annars ingenting. Man har liksom vant sig vid att bo i en kappsäck med fotografierna som enda länk till det som varit. Mycket vill man också glömma, men att blicka bakåt gör en sällan lycklig. Det är väl framtiden som är vår. Åtminstone var det det man sjöng på studenten.

De är konstigt det här med planer för framtiden och livet. Vad man ska göra är det nog inte svårt att hitta. Frågan är bara i vilken ordning man ska göra allting. Det är så mycket som lockar. Vasaloppet nästa vinter, resa till Afrika och arbeta som volontär eller plugga..Listan kan göras lång men klokare blir man ju inte för det. Det gäller väl att göra en bra mix av spontanitet och tänka långsiktigt.

Mitt nyårslöfte ska ialla fall bli som vanligt: gå ned et par kilo och börja röra på rumpan mer.

Men det är väl efter nyår man börjar väl...?

En dag kvar

Med en dag kvar innan resan sätter fart måste jag säga att jag är mycket lugn.
Alla middagar med vänner och familj har dock gjort att det är min kropp som kommer att stiga på planet med maxlast och inte packningen :-). Det lär nog ändra på sig när jag väl får börja jobba och leva på nudlar...hihihi

Skämt och sido är det en välbehövd resa på många sätt och vis. Kanske kan jag få lite perspektiv på saker och ting där borta. En erfarenhet rikare i alla fall.

Tidsbrist!!!!

Var tar tiden vägen????!!!!
Kan inte dygnet ha fler än 24 timmar och varför måste man sova i alla fall 5 timmar av dem??

Trodde inte att jag hade så mycket kvar att göra...men det har jag ju..

Neisti-sista koll
Väskköp
Packa
Ställa av bil
Handla det sista
Fixa MP3-skiten som inte vill fungera-fattas bara att man ska dumförklara sig själv vad gäller tekniska prylar
Försöka verka normal vid middagen imorgon
Komma över vissa förändringar...
Se till att andra förändringar blir av..

GUD HJÄLPE MIG!!!!....