Nu sitter jag här och skriver bara några dagar innan det är dags att fara till Island igen. Var ner till min lilla goding igår och han stortrivs! Sara har varit, och är, helt underbar som med sina medel fått Neisti tillbaka på banan igen. Utan henne hade det inte varit möjligt för mig att åka. Nu fattas det bara lite jävla anamma i mig på gården så ska nog jag och Neisti lyckas fixa och dona lite när jag kommer hem.
Just det hem..Lite märkligt men jag längtar faktiskt hem redan, fastän jag inte har åkt än. Kanske för att jag varit hemma så länge och inte riktigt haft något att ta för mig. Det har varit så skoj att få träffa alla goa och glada, men var jag hör hemma har jag inte riktigt fått klart för mig än. Att bo och jobba i Härnösand har såklart sina fördelar, men staden är liten och det blir så fruktansvärt påtagligt ibland. Hörde på P3 igår om människor som berättade att de vid vissa tillfällen fått känslan av att vara med på film. Som när det händer något och man tänker "det här händer inte mig". Mycket sånt under ett år gör att det kanske inte är så konstigt att man flyr till utlandet ett tag. Men vad gör man när man kommer tillbaka? Är man stark nog att glömma och gå vidare? Eller rörs allting upp igen så fort man ser ett välbekant ansikte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
tänk bara på att leva här och nu, inte sen eller ännu senare...ett lätt råd som är svårt att följa.. men ska du fortsätta blogga under tiden på island? Det ser jag fram emot isåfall. Flyg som fågeln dit och ha kul. Sverige väntar på dig här.kram//Emma
Skicka en kommentar